Livsfrågor bränner till. 

Missbruk. Att förlora ett barn. Alzheimers sjukdom. Ett funktionsnedsatt syskon. 
Någon som tagit sitt liv. Djup depression. Långvarig arbetslöshet. Ensamhet. Med mera.

Måste jag ha egna erfarenheter för att verkligen veta vad andra pratar om? 
Vi kan väl inte behöva gå igenom all världens elände själva, bara för att kunna bli empatiska? 

En god kommunikation som rymmer empati och respekt, hur ser den ut?
Vilka svårigheter finns? Vilka möjligheter? 

Ser du kommunikationen som ett komplement till livsfrågorna, eller är den rentav en nödvändighet?

 
Vill du koppla på någon mer pusselbit?
Ellen Zettergrenkontakt@ellenz.se0705 82 42 02